Jag har alltid oroat mig för saker, små och stora. Ibland av nödvändighet ibland av osäkerhet. Men nu verkar det som att jag inte behöver gå och oja mig längre, alltså jag behöver inte vara orolig för att någon okänd olycka ska drabba mig. Ett högst verkligt och kvävande mörker har nämligen sänkt sig över mig som… jag vet faktiskt inte vad bara att det håller på att ta livet av mig. Först ganska sakta men säkert men nu i en allt mer alarmerande takt. Jag kan inte längre hålla huvudet ovanför ytan, det är inte ens säkert att jag vill det. Problem med gula fläcken, grönstarr, lepra kasta vilken sjukdom du vill åt mig grymme gud, inget kan göra min tillvaro värre än vad den är för tillfället. För vad är egentligen meningen med att fortsätta kämpa om allt det för med sig är att mitt lidande förlängs och kanske till och med förvärras. Jag är osäker på om jag orkar det ärligt talat, länge nog har jag fört en kamp mot krafter som är mäktigare än vad jag själv är. Men ändå kan jag ge upp hur som helst. Min känsla för rättvisa, mitt patos, min överlevnadsinstinkt tillåter inte det.